XXX.
FÄRJAN PÅ FLODEN OISE.
VI HOPPAS, ATT LÄSAREN INTE HELT OCH hållet glömt den unge färdemannen, vi lämnade på vägen till Flandern.
Sedan Raoul förlorat ur sikte sin beskyddare, vilken han lämnat vid den kungliga basilikan, sporrade han sin häst, dels för att skingra sina sorgsna tankar, dels emedan han för Olivain ville dölja den rörelse, som förvred hans anletsdrag.
En timmes hastig ritt skingrade dock småningom alla de mörka töcken, som fördystrat den unge mannens rika inbillning. Den hittills okända njutningen av att vara fri, en känsla, som har sitt behag även för den, som aldrig lidit av något tyngre beroende, förgyllde i Raouls ögon både himmel och jord, och i synnerhet den livets avlägsna och asurfärgade horisont, som kallas framtiden.
Emellertid märkte han snart, efter flera försök till samtal med Olivain, att många sålunda tillbringade dagar i längden skulle bli ganska trista, och grevens så angenäma, intressanta
