Hoppa till innehållet

Sida:Myladys son del I 1925.djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

och lärorika samtal föllo honom alltid i minnet vid de städer, man passerade, och om vilka ingen nu kunde giva honom lika goda upplysningar som dem, han visste, att Athos skulle ha givit honom.

Även en annan hågkomst gljorde Raoul nedslagen. Vid ankomsten till Louvres hade han bakom en poppellund sett ett mindre slott, som hos honom så livligt framkallat minnet av slottet la Vallière, att han stannat och i nära tio minuter betraktat det; suckande hade han sedan fortsatt sin färd, utan att ens svara Olivain, som helt vördsamt frågat honom om orsaken till denna uppmärksamhet.

Anblicken av vissa yttre föremål är en hemlighetsfull tankeledare, som står i förbindelse med minnets strängar och stundom, ofrivilligt, kommer dem att dallra. Denna ledtråd, en gång funnen, inför oss som Ariadne i en labyrint av tankar, i vilken man förvirrar sig, under det man följer den skugga av det förflutna, som kallas minnet. Åsynen av detta slott hade återfört Raoul femtio lieues åt öster och kommit honom att gå tillbaka genom hela sitt liv från det ögonblick, då han tagit avsked av den lilla Louise ända till det, då han första gången sett henne; och varje liten eklund, varje vindflöjel på krönet av ett skiffertak påminde honom om, att han, i stället för att återvända till sina barndomsvänner, nu varje ögonblick alltmer avlägsnade sig från dem, ja, att han kanske till och med för alltid lämnat dem.

Med klappande hjärta och tungt sinne befallde han Olivain att föra hästarna till ett litet värdshus, som han varseblivit vid vägen, ett stycke ifrån det ställe, där de nu befunno sig. Själv steg han av hästen, stannade under en vacker grupp av blommande kastanjer, där en mängd bin surrade, och tillsade Olivain att genom värdshusvärden skaffa honom papper och bläck på ett bord, som fanns här och som syntes honom lämpligt att sitta och skriva vid.

Olivain hörsammade tillsägelsen och fortsatte sin väg, under det Raoul satte sig ned, med armbågen stödd mot detta bord och med blicken utan bestämt mål irrande omkring över det tjusande landskapet, som var bestrött med gröna ängar och