— Sannerligen, svarade Rochefort, det är inte stor skillnad mellan en död och en begraven … och jag är så gott som begraven.
— Och för vilken förbrytelse sitter ni på Bastiljen?
— Vill ni att jag skall säga er verkliga förhållandet?
— Ja visst.
— Nåväl, jag är alldeles okunnig därom.
— Ni misstror mig, Rochefort?
— Nej, på min heder som adelsman! För det är alldeles orimligt, att man burat in mig för det brott; man påbördat mig.
— Och det är?
— Rån på öppen gata.
— Rån! Ni skämtar, Rochefort!
— Visst inte! Se här vad som hände. En kväll, efter ett dryckesgille hos Reinard i Tuilerierna med hertig d'Harcourt, Fontrailles, de Rieux och andra, föreslog hertig d'Harcourt, att vi skulle gå och rycka kappor av folk på Pont-Neuf. Det är, som ni vet, en förströelse, som genom hertig d'Orléans kommit mycket på modet.
— Var ni tokig, Rochefort? Vid er ålder!
— Nej, men jag var drucken. Som jag fann det där nöjet ganska medelmåttigt, föreslog jag emellertid chevalier de Rieux, att vi skulle förbli åskådare i stället för aktiva deltagare och stiga upp på bronshästen för att från bästa platsen kunna åse uppträdet. Sagt och gjort. Tack vare sporrarna, vilka vi begagnade till stigbyglar, sutto vi ett ögonblick därefter på hästryggen. Vi hade där en förträfflig plats och god utsikt. Redan hade fyra eller fem kappor bortryckts med stor skicklighet och utan att de plundrade vågade säga ett ord, då jag vet inte vad för ett nöt, mindre tålmodigt än de andra, började ropa på vakt och skaffade oss på halsen en patrull av stadsvakten.
D'Harcourt, Fontrailles och de andra kommo undan. De Rieux ämnade klättra ner och smyga sig bort, men jag höll honom tillbaka och sade, att man ej skulle upptäcka oss där vi nu voro. Han följde dock ej mitt råd utan satte foten på sporren för att stiga ned. Sporren gick av, han föll, bröt av ena benet, och i stället för att tiga började han att skrika som en ursinnig.
