Jag ville nu också hoppa ned, men det var för sent, och jag hoppade rätt i famnen på stadsvakten, som förde mig till Châtelet, där jag lugnt somnade in, i den fasta övertygelsen att jag dagen därpå skulle slippa ut igen. Men följande dag förgick, ännu en dag … åtta dagar förgingo. Jag skrev då till kardinalen. Samma dag kom man och hämtade mig och förde mig till Bastiljen. Jag har nu suttit där i fem år. Tror ni väl att det kan vara därför att jag begått det helgerånet att rida på hästländen bakom Henrik IV?
— Nej, ni har rätt, min käre Rochefort, det kan inte vara därför, men ni kanske får veta orsaken nu.
— Ja, det är ju möjligt. Men jag har ju glömt att fråga, vart ni för mig?
— Till kardinalen.
— Vad vill han mig?
— Det vet jag inte. Jag visste inte ens, att det var er jag skulle hämta.
— Omöjligt! Ni — en gunstling!
— Jag en gunstling! utropade d'Artagnan. Åh, min bäste greve, jag är bara en obetydlig ädling från Gascogne, mycket fattigare nu än då jag träffade er i Meung för över tjugu år sedan.
En tung suck avslutade meningen.
— Ni kommer i alla fall med en order.
— Ja, därför att jag händelsevis var till hands i förmaket, och kardinalen vände sig till mig som han skulle ha gjort till vilken annan som helst. Jag är ännu bara löjtnant vid musketörerna … vilket jag varit nu i nära tjuguett år.
— Men någon olycka har inte hänt er, och det är ändå något.
— Vilken olycka skulle väl hända mig? Åskan slår ej ned i dalarna, heter det, och jag är en dal, min käre Rochefort, en av de allra djupaste.
— Mazarin är således alltjämt Mazarin?
— Mer än någonsin, min vän! Man påstår, att han är gift med drottningen.
— Gift!
