Sida:Myladys son del I 1925.djvu/320

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

lummiga trädgrupper. Emellanåt strök han från sina lockar bort de blommor, som likt ett snöfall nedföllo över hans huvud.

Raoul hade uppehållit sig här omkring tio minuter och fem minuter varit fördjupad i sina drömmar, då han varsnade en rödbrusig figur, som med en servett lindad omkring sig, en annan servett på armen och en vit mössa på huvudet närmade sig honom, bärande papper, bläck och penna.

— Ah, sade den rödbrusige karlen, alla herrar adelsmän tycks ha samma infall, för det är inte mer än en kvarts timme sedan en ung herre, väl beriden och med förnäm hållning som ni och ungefär vid samma ålder som ni, också gjorde halt under dessa träd, lät bära hit detta bord och denna stol och här, tillika med en äldre herre, åt en pastej, varav de inte kvarlämnade en bit och drucko en buteli gammal macon, varav de icke lämnade en droppe … men lyckligtvis ha vi ännu kvar av samma slags pastej och vin, så att om min herre täckes befalla, så …

— Nej, min vän, jag tackar er, svarade Raoul småleende, men för ögonblicket behöver jag bara de saker, jag begärt, men jag skulle vara mycket belåten, om bläcket vore svart och pennan god, och i så fall vill jag betala pennan till samma pris som vinbuteljen och bläcket till samma pris som pastejen.

— Gott, herre, jag skall ge er betjänt pastejen och vinbuteljen. På det sättet får ni penna och bläck på köpet.

— Gör som ni behagar, sade Raoul, vilken nu började sina lärospån med denna helt säregna samhällsklass, som, då det fanns rövare på landsvägarna, stod i förbund med dem, och då det ej längre fanns sådana, med fördel intog deras plats.

Lugnad i avseende på sin förtjenst lade värden papper, bläck och penna på bordet. Pennan var händelsevis användbar, och Raoul satte sig att skriva.

Värden hade stannat framför honom och betraktade med ett slags ofrivillig beundran detta intagande ansikte, på samma gång så allvarligt och så milt. Skönheten har alltid varit och skall alltid förbliva en drottning.

— Den här gästen är inte lik den, som nyss var här, sade värden till Olivain, som nu kom tillbaka för att höra efter, om