Raoul behövde något mer. Er unge herre har ingen matlust, han.
— Herrn hade god matlust för tre dagar sedan, men vad ska man göra? Han förlorade den i förrgår.
Olivain och värden gingo långsamt tillbaka till värdshuset, och enligt vanan hos tjänare, som finna sig väl i sin ställning, berättade Olivain för värden allt, vad han trodde sig kunna omtala, rörande sin unge husbonde.
Under tiden skrev Raoul följande brev:
»Herr greve!
Efter fyra timmars ritt stannar jag för att skriva till er, ty jag saknar er varje ögonblick, och jag vill bara vända mig om oupphörligt som för att svara, då Ni talar till mig.
Skriv till mig, herr greve, jag ber er därom, ty edra råd utgöra en del av mitt liv. Dessutom, om jag vågar tillstå det, känner jag mig orolig för er; det föreföll mig, som om ni beredde er till något farligt företag, om vilket jag inte vågade fråga er, då Ni själv ingenting sade mig därom. Ni ser således, att jag har ett stort behov av att få underrättelser från eder. Sedan jag icke mer har er vid min sida, fruktar jag oupphörligt att fela. Ni var mig ett så kraftigt stöd, och jag känner mig verkligen mycket ensam nu.
Vill Ni vara så god, herr greve, att, om Ni erhåller några underrättelser från Blois, även nämna några ord om min lilla väninna, fröken de la Vallière, vars hälsa vid vår avresa, som Ni minns, kunde väcka någon oro. Ni inser nog, min käre beskyddare, hur dyrbara och outplånliga minnena av den tid, jag tillbringat hos er, äro för mig.
Jag hoppas, att Ni också tänker på mig ibland, och om Ni saknar mig något litet, skulle mitt hjärta uppfyllas av glädje vid tanken på, att ni märkt min kärlek och tillgivenhet för eder, och att jag kunnat övertyga eder därom, under det jag hade lyckan att vistas hos eder.
Då Raoul slutat detta brev, kände han sig lugnare. Han såg
noga efter, att icke Olivain och värden lurade på honom, och
