Nejden var vacker och genomskuren av smaragdgröna dalar. Då och då påträffade man små skogar, genom vilka vägen gick fram. I varje av dessa skogar lät guvernören, som befarade något bakhåll, grevens två betjänter rida i spetsen, så att de bildade ett slags förtrupp. Guvernören och de två unga männen föreställde huvudkåren, och Olivain, med karbinen på knäet och vaksamt öga, bildade eftertruppen.
En ganska tät skog hade en stund varit synlig vid horisonten, då herr d'Arminges kommit på hundra stegs avstånd från denna skog, iakttog han sina vanliga försiktighetsmått och skickade grevens två betjänter förut.
Dessa hade försvunnit under träden; de unga männen och guvernören följde språkande och skämtande efter. Olivain höll sig på samma avstånd bakom dem. Då smällde plötsligt fem eller sex muskötskott. Guvernören kommenderade halt; de båda unga männen lydde och höllo in sina hästar. I detsamma syntes de två betjänterna återvända i galopp.
De två ynglingarne, otåliga att få veta orsaken till denna muskötsalva, skyndade betjänterna till mötes, och guvernören följde efter dem.
— Ha ni blivit hejdade? frågade Raoul och de Guiche livligt.
— Nej, svarade betjänterna, det är till och med troligt, att vi inte blivit sedda … gevärsskotten avlossades ett hundratal steg framför oss, ungefär vid det tätaste stället av skogen, och vi återvände hit för att begära förhållningsorder.
— Mitt råd, sade herr d'Arminges, och om så behövs, även min vilja är, att vi draga oss tillbaka; i den här skogen kan ett bakhåll lätt döljas.
— Ha ni ingenting sett? frågade greven betjänterna.
— Jag tyckte mig se ryttare i gula uniformer smyga fram vid åbrädden, svarade den ene.
— Aha, sade guvernören, vi ha tydligen råkat ut för en trupp spanjorer. Tillbaka, mina herrar, tillbaka!
De två ynglingarna rådfrågade varandra med förstulna blickar. I detsamma hördes ett pistolskott, åtföljt av rop på hjälp.
