Vid en ytterligare blick på varandra förvissade sig de två männen om, att ingen av dem var sinnad att rygga tillbaka, och som guvernören redan vänt sin häst, redo de båda framåt, i det Raoul ropade:
— Följ mig, Olivain! Och greve de Guiche: Följ mig, Urbain och Blanchet.
Innan guvernören hunnit hämta sig från sin bestörtning, hade de redan försvunnit i skogen.
I samma ögonblick som de båda unga männen sporrat sina hästar hade de också tagit pistolen i hand. Efter fem minuters förlopp anlände de till det ställe, varifrån bullret tycktes ha kommit. De höllo då in sina hästar och närmade sig försiktigt.
— Tyst, sade de Guiche, ryttare!
— Ja, tre till häst, och tre, som stigit av.
— Vad ha de för sig? Ser ni det?
— Ja, jag tror, att de plundra en karl, som är död eller sårad.
— Det är något uselt mord, sade de Guiche.
— De äro ändå soldater, sade Raoul.
— Ja, men partigängare, stråtrövare.
— Framåt! sade Raoul.
— Framåt! upprepade de Guiche.
— Mina herrar, ropade guvernören, för Guds skull, mina herrar!
Men de unga männen lyssnade ej till hans rop. De redo i kapp, och guvernörens rop hade igen annan påföljd än att varna spanjorerna.
De tre spanjorerna, som sutto till häst, störtade genast de vå ynglingarna till möte, under det de tre andra fortforo att plundra de båda resande, ty då de unga männen närmade sig, varseblevo de tvenne på marken utsträckta kroppar i stället för en.
På tio stegs avstånd sköt de Guiche först och förfelade mået, den spanjor, som red fram mot Raoul sköt även, och Raoul kände i vänstra armen en smärta, liknande den av ett piskslag.
På fyra stegs avstånd avlossade han sitt skott, spanjoren träffades därav mitt i bröstet, kastade ut armarna och föll baklänges över hästen, vilken vände om och bortförde honom.
