färg; hans korta hår, som knappt hängde nedom den ring, hatten bildade kring huvudet, var blekt och färglöst, och hans ljusblå ögon tycktes sakna yttryck.
— Min herre, sade Raoul i sin som vanligt artiga ton, tillhör ni det andliga ståndet?
— Varför frågar ni det? sporde främlingen med en nästan ohövlig likgiltighet.
— För att få veta det, inföll greve de Guiche högdraget.
Främlingen svarade ej utan manade på sin mulåsna med klacken och fortsatte sin väg. De Guiche var med ett par språng framför honom och stängde vägen för honom.
— Svara! sade han. Vi frågade er på ett artigt sätt, och varje hövlig fråga förtjänar ett svar.
— Jag antar, att det står mig fritt att säga eller inte säga vem jag är åt första bästa personer, som få det infallet att fråga mig därom.
De Guiche undertryckte med möda den starka lust han kände att handgripligen tillrättavisa munken.
— För det första, sade han, äro vi inte »första bästa personer». Min vän här är vicomte de Bragelonne, och jag är greve de Guiche. Vidare är det inte av något infall, vi göra er denna fråga, ty det är fråga om en sårad och döende, som begär kyrkans bistånd. Är ni präst, så uppmanar jag er i mänsklighetens namn att följa mig för att att bistå denne man … är ni det inte, blir det ju en annan sak. Då vill jag bara förbereda er på, att jag i hövlighetens namn, varom ni tycks vara så okunnig, ämnar tukta er för er oförskämdhet.
Munkens bleka ansikte antog nu en mörkblå färgskiftning, och han smålog på ett så besynnerligt sätt, att Raoul, som oavlåtligt betraktade honom, fann detta småleende lika sårande som en förolämpning.
— Det är någon spansk eller flamländsk spion, sade han, i det han förde handen till pistolkolven.
En hotfull blick, liknande en blixt, svarade Raoul.
— Nå, min herre, sade de Guiche, vill ni svara?
— Jag är präst, mina herrar, sade den unge mannen. Hans ansikte återtog därpå sin vanliga orörlighet.
