— Då, min far, återtog Raoul, i det han stack tillbaka pistolen och gav sina ord en vördnadsfull ton, som likväl ej kom från hjärtat, om ni är präst, skall ni, som min vän redan sagt, bli i tillfälle att utöva ert kall. Vi lämnade nyss en olycklig sårad, som bäres till närmaste värdshus av våra betjänter. Han begär bistånd av en Herrens tjänare.
— Jag skall rida dit, svarade munken, och manade på sin åsna.
— Om ni inte beger er dit, tillade de Guiche, så var övertygad om, att vi ha nog goda hästar för att kunna hinna upp er mulåsna och nog stort inflytande för att låta gripa er, och då svär jag, att processen med er skall bli kort; ett träd och ett rep finner man överallt.
Munkens ögon blixtrade åter, men det var allt. Han upprepade sina ord: Jag skall rida dit, varefter han avlägsnade sig.
— Det är nog säkrast att följa efter honom, sade de Guiche.
— Jag ämnade just föreslå det, svarade Raoul.
— Vilket otäckt ansikte den där munken har! utropade greve de Guiche.
— Ja, svarade Raoul, verkligen otäckt … och vilket uttryck sedan! Det gula håret, de dunkla ögonen, läpparna, som sammandrogos vid minsta ord, han talade …
— Ja ja, sade de Guiche, som mindre än Raoul givit akt på alla dessa enskildheter, enär Raoul betraktade munken, under det greven talade med honom, ja, ett högst besynnerligt utseende … men dessa munkar äro underkastade så förnedrande övningar; fastorna göra dem bleka, den stränga kyrkotukten gör dem skenheliga och därigenom att de begråta det livets goda, som de förlorat, bli deras ögon dunkla.
— Äntligen får den stackars mannen sin präst, sade Raoul, men vid Gud, den biktande tycks verkligen ha mindre ont samvete än hans biktfader. Hur olyckligt för den sårade att nödgas dö i händerna på en sådan munk!
— Bah! Absolutionen kommer ju inte från den, som uttalar den, utan från Gud. Men jag medger, att jag hellre ville dö oskriftad än ha att göra med en dylik biktfar. Och ni är av samma tanke, inte sant, vicomte? Jag såg, att ni fattade kolven
