— Ja, är han inte hennes man, så är han åtminstone säkert hennes älskare.
— Att motstå en Buckingham och överlämna sig åt en Mazarin!
— Ja, sådana äro kvinnorna, återtog dArtagnan filosofiskt.
— Kvinnorna … må så vara … men en drottning!
— Herre Gud, i det avseendet är en drottning två gånger kvinna.
— Och hertig de Beaufort sitter ännu i fängelse?
— Ja, det gör han, hur så?
— Jo, som han hyste välvilja för mig, kunde han kanske ha hjälpt mig.
— Ni är antagligen närmare er frihet än han, så att det blir i stället ni som får hjälpa honom.
— Nå, få vi krig?
— Det kan nog hända, det.
— Med Spanien?
— Nej, med Paris.
— Med Paris? Vad menar ni?
— Hör ni dessa bösskott?
— Ja … och det är …
— Det är borgarna, som slå boll för övnings skull i väntan på ett parti.
— Tror ni, att man skulle kunna göra något av borgarna?
— Åhja, de tycks lova något. Om de bara hade en anförare, som kunde ge sammanhållning åt hoparna.
— Vad det är olyckligt att man inte ska vara fri!
— Åh, förtvivla inte! Eftersom Mazarin låtit hämta er behöver han er tydligen, och om han behöver er … ja, då lyckönskar jag er. Det är många år sedan någon behövde mig … ni ser också hur långt jag kommit.
— Beklaga er då, det råder jag er till.
— Hör på, Rochefort. Låt oss göra ett avtal.
— Vad då?
— Ni vet ju att vi äro goda vänner?
— Ja för tusan, jag bär ännu märken efter er vänskap: tre värjsting!
