D'Arminges och Olivain väntade dem; de stego åter till häst och alla fyra redo bort i trav, följande samma väg, på vilken Raoul och hans reskamrat redan försvunnit.
Just som guvernören och hans följe i sin tur försvunno, stannade en ny färdeman vid dörren till värdshuset.
— Vad befaller min herre? frågade värden, ännu blek och darrande efter den upptäckt han nyss gjort.
Den nykomne gjorde ett tecken, som när man dricker, steg av, pekade på sin häst och gjorde ett nytt tecken, som när man gnider.
— Anfäkta, sade värden för sig själv, den där tycks vara stum! Var önskar ni dricka? frågade han högt.
— Här, svarade den resande, i det han pekade på ett bord.
— Jag bedrog mig, sade värden, han är tydligen inte alldeles stum.
Han bugade sig och gick efter vin och skorpor, som han satte fram åt sin tystlåtne gäst.
— Är det något mer herrn önskar? frågade han.
— Ja, svarade resenären.
— Vad då?
— Att få veta, om ni sett någon ung adelsman om femton år passera här förbi, ridande på en fux och åtföljd av en betjänt.
— Vicomte de Bragelonne? frågade värden.
— Just han, ja.
— Då är ni herr Grimaud?
Den resande gjorde ett jakande tecken.
— Ja, återtog värden, er unge herre var här för endast en kvart sedan. Han skulle äta middag i Mazingarbe och ligga över natten i Cambrin.
— Hur långt härifrån till Mazingarbe?
— Två och en halv lieues.
— Tack.
Viss om att redan på kvällen kunna träffa sin unge herre, syntes Grimaud nu lugnare. Han torkade sin panna och slog i ett glas vin, som han under tystnad drack ur.
