Han hade nyss satt ned glaset och stod i begrepp att fylla det, då ett förfärligt skrik hördes från rummet, där munken och den döende befunno sig.
Grimaud steg hastigt upp.
— Vad är det? frågade han. Varifrån kom det där skriket?
— Från den sårades kammare, svarade värden.
— Vilken sårade? frågade Grimaud.
— För detta bödeln i Béthune, som blivit rånad av spanska marodörer. Man har burit hit honom, och han biktar nu för en augustinerbroder. Han tycktes vara illa sårad.
— För detta bödeln i Béthune, mumlade Grimaud, i det han sökte samla sina minnen. En man om femtiofem eller sextio år, lång och reslig, mörklagd med mörkt hår och skägg?
— Alldeles så, utom det att skägget blivit grått och håret vitnat. Känner ni honom? frågade värden.
— Jag har sett honom en gång, sade Grimaud, vars ansikte mörknade vid den syn, detta minne framkallade för hans blick.
Värdinnan skyndade nu fram, helt darrande.
— Hörde du? frågade hon sin man.
— Ja, svarade värden, i det han oroligt blickade åt dörren.
I detta ögonblick hördes ett skri, mindre starkt än det förra och åtföljt av ett långt, utdraget kvidande.
De tre personerna sågo rysande på varandra.
— Vi måste se efter vad det är, sade Grimaud.
— Man skulle kunna tro, att det är skriket från en man, som mördas, mumlade värden.
— Jesus! utropade värdinnan, i det hon korsade sig.
Om Grimaud talade föga, så vet man, att han handlade desto mer. Han rusade fram till dörren och skakade den häftigt, men den var reglad inifrån.
— Öppna! skrek värden, öppna, herr munk, öppna genast!
Ingen svarade.
— Öppna, eller slår jag in dörren! ropade Grimaud.
Samma tystnad.
Grimaud blickade omkring sig och fick se en järnstör, som händelsevis stod i ett hörn, han rusade fram, tog den, och in-
