nan värden hunnit motsätta sig hans avsikt, hade han slagit upp dörren.
Golvet i rummet var fläckat av blod, som rann genom madrassen. Den sårade talade ej mer, han rosslade; munken hade försvunnit.
— Munken? Var är munken? ropade värden.
Grimaud störtade fram till ett öppet fönster, som vette åt gården.
— Han har flytt härigenom, utropade Grimaud.
— Är det möjligt? sade värden helt bestört. Uppassare, se efter, om munkens mulåsna finns i stallet.
— Ingen åsna där! ropade den, till vilken frågan ställdes.
Grimaud rynkade ögonbrynen, värden knäppte ihop händerna och blickade misstroget omkring sig. Hans hustru hade ej vågat sig in i kammaren, hon stod förskräckt kvar i dörröppningen.
Grimaud närmade sig den sårade och betraktade hans grova, markerade anletsdrag, vilka hos honom väckte en så förfärlig hågkomst.
Sedan han ett ögonblick under dyster tystnad betraktat honom, sade han slutligen:
— Intet tvivel mer, det är verkligen han.
— Lever han ännu? frågade värden.
Utan att svara öppnade Grimaud hans rock för att känna efter, om hans hjärta klappade, under det att värden även närmade sig, men båda ryggade hastigt tillbaka; värden uppgav ett rop av förfäran och Grimaud bleknade.
En dolk hade ända till skaftet inträngt i vänstra sidan av bödelns bröst.
— Skynda att skaffa hjälp, sade Grimaud, jag stannar hos honom.
Värden gick helt förvirrad ut ur rummet; hans hustru hade redan flytt vid det rop, som hennes man uppgivit.
