— De, som bära min dräkt ha ingen viss ålder, svarade munken torrt.
— Ack, tala mildare till mig, min, far, bad den sårade. Jag behöver en vän i mina sista ögonblick.
— Ni lider mycket? frågade munken.
— Ja, men långt mer till själen än till kroppen.
— Vi skola rädda er själ, sade den unge mannen, men är ni verkligen bödeln från Béthune, som de där människorna påstå?
— Det vill säga, svarade den sårade, som utan tvivel fruktade, att benämningen bödel skulle avlägsna från honom det sista bistånd, han önskade, det vill säga, att jag varit det men är det icke mer; det är nu femton år sedan jag lämnade tjänsten. Jag bevistar ännu avrättningarna, men förrättar aldrig arbetet … ack nej!
— Ni hyser då avsky för ert yrke?
Bödeln drog en djup suck.
— Så länge jag endast avrättade människor i lagens och rättvisans tjänst, svarade han, tillät mitt yrke mig att sova lugnt, men alltsedan den förfärliga natten, då jag tjänade till verktyg för en enskild hämnd och med hat lyfte svärdet över en av Gud skapad varelse … allt ifrån den natten …
Bödeln tystnade, i det han med förtvivlad uppsyn skakade på huvudet.
— Tala, sade munken, som satt sig vid sängfötterna och tycktes fatta intresse för en berättelse, som började på ett så besynnerligt sätt.
— Ah! utbrast den sjuke med hela utbrottet av en länge dämpad smärta, och jag har ändå försökt att genom tjugu års god och gudfruktig vandel döva samvetsagget; vid alla möjliga tillfällen har jag äventyrat mitt liv för att rädda andras, som svävat i fara … jag har åt livet räddat många mänskliga varelser till gottgörelse för den, jag bortryckte. Men icke nog därmed; de ägodelar jag förvärvat i utövningen av mitt yrke har jag fördelat bland de fattiga, jag har flitigt besökt kyrkorna; de som förr skydde mig ha vant sig vid min åsyn. Alla ha förlåtit mig, några ha till och med fattat tillgivenhet för mig,
