men jag tror ändå, ett Gud inte förlåtit mig, ty minnet av denna avrättning förföljer mig oupphörligt, och jag tycker mig var natt se vålnaden av denna kvinna uppresa sig framför mig.
— En kvinna! Det är alltså en kvinna, ni mördat! utropade munken.
— Ni också! utbrast bödeln. Även ni använder detta ord, som alltid ljuder i mitt öra: mördat! Jag har då mördat, inte avrättat, jag är en mördare, inte en rättvisans verkställare!
Han tillslöt ögonen, i det han drog en djup suck.
Munken fruktade förmodligen, att den sjuke skulle dö utan att fortsätta berättelsen, ty han återtog livligt:
— Fortfar, jag vet ingenting. Då ni slutat er berättelse, skola Gud och jag döma er.
— Ack, min far, fortfor bödeln utan att öppna ögonen, det är i synnerhet i mörkret och då jag far över någon ström, som denna förfäran, vilken jag inte kan övervinna, fördubblas; då tycker jag, att min hand blir lika tung som om den ännu hölle svärdet, att vattnet blir blodfärgat och att alla ljud i naturen, trädens sus, vindens brus, vågornas svall förena sig till en klagande, förtvivlad, förfärlig stämma, som ropar till mig: Ske Guds rättvisa!
— Han yrar! mumlade munken, i det han skakade på huvudet.
Bödeln öppnade ögonen, gjorde en rörelse för att vända sig åt den unge mannen och fattade hans arm.
— Yrar, upprepade han, yrar, säger ni? Nej nej, ty det var på kvällen; ty jag kastade hennes kropp i strömmen, och de ord, som samvetet upprepar för mig, dessa ord uttalade jag i min förmätenhet; sedan jag varit den mänskliga rättvisans verktyg, trodde jag mig även ha blivit ett verktyg åt den gudomliga.
— Men säg då, hur det gick till? Tala! sade munken.
— Det var på kvällen. En man kom att hämta mig och visade mig en order. Jag följde honom. Fyra andra herrar väntade mig. De bortförde mig med mask för ansiktet. Jag förbehöll mig likväl att få vägra, om den förrättning man begärde syntes mig orättvis. Vi redo fem eller sex lieues, dystra, stum-
