— Omkring tjugufem år.
— Vacker?
— Hänförande vacker.
— Blond?
— Ja.
— Med långt, rikt hår, som föll ned över hennes axlar?
— Ögon med ett beundransvärt uttryck?
— Då hon så ville, ja … alldeles så!
— Hennes röst hade en egen, ljuv ton?
— Hur vet ni detta?
Bödeln stödde sig på armbågen och riktade sina förskräckta blickar på munken, som blivit blåblek i ansiktet.
— Och ni dödade henne! sade munken. Ni tjänstgjorde som verktyg åt dessa uslingar, som inte själva vågade döda henne! Ni hade icke medlidande med hennes ungdom, hennes skönhet, hennes svaghet! Ni dödade denna kvinna!
— Ack, jag har redan sagt er det, min far, återtog bödeln, denna kvinna dolde under sin fagra yta en avgrundsande, och när jag såg henne, när jag påminde mig allt det onda, hon tillfogat mig själv …
— Er? Vad hade hon väl kunnat göra er för ont?
— Hon hade förlett och störtat min bror, som var präst. Hon hade rymt med honom ur hans kloster.
— Med er bror?
— Ja, min bror var hennes förste älskare. Hon förorsakade min brors död. O min far, se inte så på mig! Ack, jag är då mycket brottslig? Ni förlåter mig inte?
Munken förställde sina anletsdrag.
— Jo jo, svarade han, jag förlåter er, om ni säger mig allt.
— Ja, allt, allt!
— Svara mig då. Om hon förlett er bror … ni sa ju, att hon hade gjort det?
— Ja, svarade bödeln.
— Då måste ni också veta hennes namn som ogift.
— O min Gud! utbrast bödeln. Jag tror, jag dör! Absolution, min far, giv mig absolution!
— Säg mig hennes namn först, så skall jag ge er den.
