ma, nästan utan att växla ett enda ord. Slutligen visade de mig genom fönstret på en liten koja en kvinna, som satt vid ett bord, och de sade till mig! Se där den ni måste avrätta.
— Förskräckligt! sade munken. Och ni lydde befallningen?
— Min far, denna kvinna var ett odjur i människohamn; hon hade, efter vad man påstod, förgiftat sin andre man, sökt mörda sin svåger, som var en av de män, vilka nu åtföljde mig; hon hade nyligen förgiftat en ung kvinna, som var hennes rival, och innan hon lämnat England, hade hon låtit mörda konungens gunstling.
— Buckingham? utropade munken.
— Ja, Buckinghanm, så hette han.
— Denna kvinna var väl engelska då?
— Nej, hon var fransyska, men hon hade gift sig i England.
Munken bleknade, torkade sig i pannan och gick att regla dörren. Bödeln trodde, att han övergav honom och sjönk suckande tillbaka i sängen.
— Nej nej, här är jag, återtog munken, i det han hastigt gick tillbaka till honom, fortsätt! Vilka voro dessa män?
— Den ene var en utlänning, engelsman, som jag tror. De fyra andra voro fransmän och buro musketöruniformen.
— Deras namn? frågade munken.
— Jag kände dem inte. Jag vet bara, att de fyra andra herrarna kallade engelsmannen mylord.
— Var hon vacker, denna kvinna?
— Ja, ung och vacker … mycket vacker. Jag ser henne ännu, som hon låg där på knä, med huvudet tillbakalutat och bad vid mina fötter. Jag har sedan åldrig kunnat förstå, hur jag kunde hugga av detta så vackra och bleka huvud.
Munken tycktes gripen av en sällsam rörelse. Han skälvde i alla leder, det syntes, att han ville göra. en fråga, men hade svårt att få fram den. Slutligen sade han med en våldsam ansträngning:
— Vad hette denna kvinna?
— Jag vet inte. Som jag redan sagt, hade hon varit gift två gånger, en gång i Frankrike, den andra gången i England.
— Hon var ung, säger ni?
