— Hon hette … min Gud, förbarma dig över mig! mumlade bödeln, i det han föll ned på sängen, blek och skälvande, som i dödskamp.
— Hennes namn! upprepade munken, i det han lutade sig ned över bödeln, som för att avtvinga honom detta. Hennes namn? Säg det … eljest ingen absolution!
Den döende tycktes samla alla sina krafter. Munkens ögon blixtrade.
— Anne de Bueil, mumlade den sårade.
— Anne de Bueil! utropade munken, i det han reste sig upp och lyfte sina händer mot himlen. Anne de Bueil! Du sade Anne de Bueil? Var det inte så?
— Jo, jo, så hette hon, giv mig nu absolution, för jag dör!
— Jag ge dig absolution? utbrast munken med ett hånskratt, som kom håret att reså sig på den sårades huvud. Jag ge dig absolution? Jag är ingen präst!
— Ni ingen präst! utropade bödeln. Vem är ni då?
— Det skall jag säga dig i min tur, usling!
— O min Gud!
— Jag är John Francis Winter.
— Jag känner er inte.
— Vänta, vänta du får snart lära kanna mig. Jag är John Francis Winter, och denna kvinna …
— Ja, denna kvinna?
— Var min mor.
Nu uppgav bödeln sitt första rop, det förfärliga anskri, som man först hört.
— O förlåt, förlåt, flämtade han, om inte i Guds, så åtminstone i ert eget namn, om inte som präst, så åtminstone som son!
— Förlåta dig! utropade den förmente munken, förlåta dig? Gud skall kanske förlåta dig, men aldrig jag!
— Av barmhärtighet! bad bödeln, i det han slräckte sina armar emot honom.
— Ingen barmhärtighet mot den, som själv inte var barmhärtig! Dö oskriftad, förtvivlad, dö och var förbannad!
