kunde medföra. Olycklige! Jag hoppas, att ni inte namngivit någon?
— Jag uppgav inte något namn, ty jag kände intet, utom hans mors namn som ogift, och det var på detta han igenkände henne. Men han vet, att hans onkel var en av domarne.
Han sjönk åter ihop, utmattad. Grimaud ville hjälpa honom och sträckte ut handen efter dolkskaftet.
— Rör den inte, sade bödeln, om ni droge ut denna dolk, skulle jag dö.
Grimaud stod med handen utsträckt. Plötsligt slog han sig för pannan.
— Ah, om denne man någonsin får veta, vilka de andra voro, så är min herre förlorad!
— Förlora ingen tid! flämtade bödeln. Varna honom, om han ännu lever. Varna hans vänner. Tro mig, min död blir inte slutet på detta förfärliga äventyr.
— Vart begav han sig? frågade Grimaud.
— Till Paris.
— Vem förde honom till er?
— Två unga adelsmän, som voro på väg till armén, och av vilka den ene kallades vicomte de Bragelonne. Jag hörde hans kamrat kalla honom så.
— Och det var denne unge man, som förde munken till er?
— Ja.
Grimaud lyfte ögonen mot himlen.
— Det var då Guds vilja! sade han.
— Utan tvivel, svarade den sårade.
— Det är förskräckligt, mumlade Grimaud, och ändå hade denna kvinna förtjänt sitt öde: Tycker ni inte det?
— I den stund, då man skall dö, sade bödeln, finner man andras brott obetydliga i jämförelse med sina egna.
Han sjönk åter ned utmattad, i det han slöt ögonen.
Grimaud tvekade mellan medlidandet, som förbjöd honom att lämna denne man, och fruktan, som ålade honom att genast begiva sig av för att meddela greve de La Fère denna underättelse, då han hörde buller i korridoren och såg värden åter inträda med fältskären, vilken man äntligen anträffat.
