— Ja, svarade Grimaud.
— Varifrån kommer ni?
— Jag färdades den här vägen och stannade här på värdshuset för att låta utfodra min häst. Man berättade mig då, att bödeln i Béthune låg svårt sårad här, och jag hörde er uppge två rop. Vid första ropet skyndade vi till dörren, vid det andra slogo vi in den.
— Och munken? frågade bödeln. Har ni sett munken?
— Vilken munk?
— Munken, som stängt sig inne med mig?
— Nej, han fanns inte kvar, han har antagligen flytt genom det här fönstret. Var det han, som stötte dolken i ert bröst?
— Ja, svarade bödeln.
Grimaud gjorde en rörelse för att gå ut.
— Vad tänker ni göra? frågade den sårade.
-— Man måste sätta efter honom.
— Nej, akta er för det.
— Varför det?
— Han hämnades, och han har kanske gjort rätt. Nu hoppas jag, att Gud förlåter mig, ty jag har försonat mitt brott.
— Förklara er, sade Grimaud.
— Den där kvinnan, som edra herrar och ni låtit mig döda …
— Mylady?
— Ja, mylady, det är sant, så kallade ni henne …
— Vad har mylady med munken att göra?
— Hon var hans mor.
Grimaud vacklade och betraktade den döende med dunkel, nästan slö blick.
— Hans mor? upprepade han.
— Ja, hans mor.
— Han känner alltså till denna hemlighet?
— Jag trodde, att han var en munk, och yppade den under bikten för honom.
— Olycklige! utropade Grimaud, på vars panna svetten framträdde vid blotta tanken på de följder denna upptäckt
