Hastigt öppnades dörren, och Grimaud visade sig, blek, neddammad och ännu nedstänkt av den olycklige, sårades blod.
— Grimaud, min gode Grimaud! utropade Raoul, äntligen är du här! Förlåt, mina herrar, han är inte en tjänare, han är en vän.
Han steg upp och skyndade fram till honom.
— Hur mår greven? fortfor Raoul. Saknar han mig ibland? Har du träffat honom, sedan vi lämnade varandra? Svara då; jag har så många saker att säga dig. På de tre sista dagarna har så mycket hänt. Men vad fattas dig? Vad du är blek … Blod! Varifrån detta blod?
— Ja, det är verkligen blod, sade greven, i det han steg upp. Är ni sårad, min vän?
— Nej, min herre, svarade Grimaud. Detta blod kommer inte från mig.
— Från vem då? frågade Raoul.
— Från den olycklige, som ni lämnade kvar på värdshuset, och som dog i mina armar.
— I dina armar! Vet du då, vem han var?
— Ja, svarade Grimaud.
— Han var för detta bödeln i Béthune.
— Jag vet det.
— Och du kände honom?
— Ja, jag kände honom.
— Och han är död?
— Ja.
De två unga männen sågo på varandra.
— Nå, vad mer, mina herrar? sade d'Arminges. Det är den för alla gemensamma naturlagen, och fastän man varit bödel, så är man inte fritagen därifrån. Så snart jag fick se hans sår, fruktade jag det värsta, och ni vet ju, att det var hans egen åsikt, eftersom han önskade sig en munk.
Vid ordet munk bleknade Grimaud.
— Låt oss nu åter sätta oss till bords, fortfor d'Arminges, vilken som alla den tidens män, synnerligast vid hans ålder, ej kunde fördraga några känsloutgjutelser under en pågående måltid.
