— Ja, ni har rätt, min herre, svarade Raoul. Begär du också vad du vill ha, Grimaud, säg till bara, och då du vilat ut, få vi språkas vid.
— Nej, herr vicomte, nej, svarade Grimaud, jag får inte dröja ett enda ögonblick, jag måste genast tillbaka till Paris.
— Vad? Tillbaka till Paris? Du misstar dig, min vän. Olivain skall begiva sig av, och du stannar hos mig.
— Nej, Olivain stannar kvar, och jag beger mig av. Jag kom hit bara för att säga er det.
— Men varför denna förändring?
— Det kan jag inte säga er.
— Förklara dig!
— Jag kan inte förklara mig.
— Vad är detta för skämt?
— Herr vicomten vet, att jag aldrig skämtar.
— Ja, men jag vet också, att greve de La Fère sagt, att du skall stanna kvar hos mig och Olivain återvända till Paris. Vi måste rätta oss efter grevens befallning.
— Inte i detta fall, herr vicomte.
— Vad? Tänker du trotsa mig?
— Ja, herr vicomte, jag måste det. Jag beger mig av, må lyckan följa er.
Grimaud bugade sig och vände sig mot dörren för att gå ut. Raoul skyndade efter honom, på en gång förtörnad och orolig, och grep honom i armen.
— Grimaud! Stanna, jag vill det!
— Då vill ni också, att jag skall tillåta, att man dödar greven, svarade Grimaud.
Han beredde sig att gå.
— Grimaud, min vän, ropade vicomten, så får du inte gå; du får inte lämna mig i en sådan oro. Tala, Grimaud, för himlens skull, tala!
Raoul sjönk ned i en länstol.
— Jag kan blott säga er en sak, herr vicomte, ty den hemlighet, som ni begär att få veta, tillhör icke mig. Ni träffade en munk, inte sant?
— Ja, det gjorde vi.
