De två unga männen sågo på varandra med oro.
— Ni förde honom till den sårade?
— Ja.
—Då hade ni också tillfälle att se och iakttaga honom?
— Ja visst.
— Och ni skulle kanske känna igen honom, om ni finge se honom igen?
— Ja, det kan jag svära på, svarade Raoul.
— Jag också, tillade de Guiche.
— Nåväl, återtog Grimaud, om ni någonsin träffar honom, var det än må vara, på landsvägen, på gatan, i en kyrka, varhelst han är och ni är, så sätt foten på honom och krossa honom utan nåd och förskoning, som ni skulle krossa en huggorm, ja krossa honom, och släpp honom inte, förrän han är död, ty så länge han lever, svävar jag i ovisshet om fem människors liv.
Utan att tillägga ett ord begagnade sig Grimaud av den förvåning och förskräckelse, vari han försatt sina åhörare, och rusade ut ur rummet.
— Nå, greve, sade Raoul, vänd till de Guiche, sade jag er inte att den där munken gjorde samma verkan på mig som en orm?
Två minuter senare hörde man en häst galoppera på vägen. Raoul skyndade fram till fönstret.
Det var Grimaud, som åter begav sig på väg till Paris. Han hälsade vicomten, i det han svängde sin hatt och försvann strax därefter vid en krökning av vägen.
Under vägen besinnade Grimaud två saker: den första, att hans häst icke skulle hålla ut tio lieues med den hastighet, varmed han nu red, den andra, att han var utan pengar. Talade Grimaud litet, så tänkte han så mycket mer.
Vid första poststation sålde han därför sin häst; med de pengar, han fick för densamma, tog han postvagn.
