tigt begripa fångens svar på blandad flamska och elsassiska.
Oaktat fångens alla bemödande att slingra sig undan ett ordentligt förhör, upptäckte Raoul dock hans nationalitet.
— Non siete Spagnuolo, sade han, non siete Tedesco, siete Italiano.
Fången gjorde en rörelse och bet sig i läppen.
— Åh, det där förstår jag ganska väl, inföll prins de Condé, och eftersom han är italienare, kan jag själv fortsätta förhöret. Tack, herr vicomte, fortfor prinsen skrattande. Från denna stund utnämner jag er till min tolk.
Men fången var lika litet hågad att svara på italienska som på de andra språken; hans enda avsikt var att undvika frågorna. Han visste ingenting, varken fiendens styrka, befälets namn eller syftemålet för arméns marsch.
— Gott, sade prinsen, som insåg orsaken till denna okunnighet, karlen blev gripen på bar gärning under plundring och mord. Han kunde ha räddat sitt liv genom att tala, men han vill det inte. För bort honom och skjut ned honom!
Fången bleknade. De två soldater, som fört in honom, togo honom en i vardera armen och förde honom mot dörren, under det prinsen vände sig till marskalk de Grammont och redan tycktes ha glömt den order, han givit.
Då fången kommit fram till dörrtröskeln, stannade han. Soldaterna, som blint lydde order, ville tvinga honom att gå vidare.
— Ett ögonblick, sade fången på franska, jag är beredd att tala, monseigneur.
— Aha, sade prinsen skrattande, jag visste väl, att vi skulle komma därhän. Jag vet ett underbart medel att lossa tungornas band … begagna er också därav, mina herrar, då det blir er tur att föra befäl.
— Men med villkor, återtog fången, att ers höghet svär, att jag får behålla livet.
— Ja, på mitt adelsmannaord, svarade prinsen.
— Fråga mig då, monseigneur.
— Var gick armén över Lys?
