— Mellan Saint-Venant och Aire?
— Vem kommenderar den?
— Greve Fuensaldagna, general Beck och ärkehertigen i egen person.
— Hur stark är den?
— Den är ardertontusen man stark och har trettiosex kanoner.
— Och den marscherar?
— Mot Lens.
— Hör ni det, mina herrar? sade prinsen, i det han med triumferande min vände sig till marskalk de Grammont och de andra officerarna.
— Ja, monseigneur, svarade marskalken, ni hade gissat allt som stod i mänsklig förmåga att gissa.
— Kalla hit du Plessis, Bellière, Villequier och d'Erlac, sade prinsen, kalla hit alla trupper, som finnas hitom Lys och håll dem marschberedda i natt. Efter alla sannolikheter angripa vi fienden i morgon.
— Men, monseigneur, invände marskalk de Grammont, besinna, att om vi också förenade hela vår disponibla styrka, ha vi ändå knappt trettontusen man.
— Herr marskalk, svarade prinsen med den beundransvärda blick, som var honom säregen, det är just med små härar man vinner stora bataljer.
Därpå vände han sig till fången:
— För bort den där karlen och bevaka honom noga. Hans liv beror på de underrättelser, han givit oss. Äro de sanna, blir han fri, äro de osanna, blir han skjuten.
Man förde bort fången.
— Greve de Guiche, återtog prinsen, det är länge sedan ni träffade er far, stanna kvar hos honom. Min herre, fortfor han, vänd till Raoul, om ni inte är alltför trött, så följ mig!
— Till världens ände, monseigneur, utropade Raoul, som kände en obeskrivlig hängivenhet för den unge generalen, vilken syntes honom så värdig sitt lysande rykte.
Prinsen smålog; han föraktade smickrare, men satte högt värde på entusiaster.
