XXXVI.
EN MIDDAG FÖRR I TIDEN.
DE FORNA MUSKETÖRERNAS ANDRA sammankomst var ej lika ceremoniös och hotande som den första. Athos hade med sitt alltid överlägsna förstånd insett, att bordet skulle vara det snabbaste och fullständigaste föreningsmedlet, och i det ögonblick, då hans vänner av hänsyn till hans nobla värdighet och måttlighet ej vågade tala om någon av sina forna goda middagar, som intagits på Pomme-du-Pin eller på Parpaillot, föreslog han själv, att de skulle slå sig ned vid ett väl anrättat bord och utan allt tvång följa var och en sin böjelse och sina vanor, en frihet, som underhållit det goda samförstånd, vilket förr givit dem namnet de oskiljaktiga.
Förslaget behagade alla, i synnerhet d'Artagnan, som längtade efter att återfinna den goda ton och munterhet, som rått i deras ungdoms samliv, ty hans av naturen glättiga och fina sinne hade en lång tid endast erhållit ringa tillfredsställelse … en usel näring, som han själv uttryckte sig.
Porthos, som såg sitt friherreskap vinka, var förtjust över detta tillfälle att i umgänget med Athos och Aramis få studera
