den fina världens ton och sätt. Aramis önskade genom d'Artagnan och Porthos inhämta underrättelser från Palais-Royal och för alla framdeles kommande fall bevara åt sig dessa så tillgivna vänner, vilka fordom bistått honom i hans tvister med sina raska och oövervinneliga svärd.
Athos däremot var den enda, som varken hade något att vänta eller erhålla av de andra och endast leddes av ädla bevekelsegrunder och ren vänskap.
Man kom således överens om att var och en skulle lämna sin noggranna adress, och att ge vid behov för någon av vännerna skulle träffas hos en ryktbar värdshusvärd vid La Moniegatan på värdshuset Eremitaget. Deras första sammankomst utsattes till nästa onsdag, klockan åtta på kvällen.
Denna dag infunno sig också de fyra vännerna punktligt på utsatt tid, var och en från sitt håll. Porthos hade provat en ny häst, d'Artagnan kom från vakten i Louvre, Aramis hade varit på besök hos ett av sina kvinnliga biktbarn i trakten, och Athos, som slagit upp sina bopålar på Guénégaudgatan, hade helt nära till mötesplatsen.
De första ord, som växlades mellan de fyra vännerna, voro just till följd av den sökta vänlighet, var och en inlade i ton och sätt, något tvungna; måltiden var därför till en början något stel. Det syntes, att d'Artagnan tvingade sig att skratta, Athos att dricka, Aramis att berätta och Porthos att tiga. Athos märkte denna förlägenhet och begärde in fyra buteljer champagne för att hastigt avhjälpa den.
Vid denna befallning, som gavs med Athos vanliga lugn, klarnade gascognarens och Porthos anleten.
Aramis förvånades. Han visste ju, att Athos ej längre drack, ja att han till och med hyste motvilja för vin.
Denna förvåning ökades, då han såg Athos fylla sitt glas ända till brädden och tömma det med sin forna entusiasm. D'Artagnan fyllde och tömde även sitt genast. Porthos och Aramis klingade med sina. På en liten stund voro de fyra buteljerna tomma.
Inom samma stund hade också detta förträffliga medel skingrat ända till det minsta töcken, som ännu kunde återstå
