mig säga ers höghet, att stryk, tilldelat en adelsman, förnedrar lika mycket den, som giver, som den, vilken erhåller det. Konung Ludvig XIII ville inte ha adliga kammartjänare för att kunna äga rättighet att giva dem handgriplig tillrättavisning, om så behövdes.’
— ’Ja visst’, svarade de Beaufort forvånad ’men vem har väl fått stryk och vem talar om att slå någon?’
— ’Ni, monseigneur, påstår ju, att ni slagit…’
— ’Vem då?’
— ’Herr de Chavigny.’
— ’Jag?’
— ’Har ni inte bankat upp herr de Chavigny, som ni själv sagt, monseigneur?’
— ’Jo visst.’
— ’Nåväl, han förnekar det.’
— ’Verkligen?’ sade prinsen. ’Jag har ändå bankat honom ganska duktigt. Mina egna ord lydde så här: Min bäste Chavigny, det är oförsvarligt av er att låna ert bistånd åt en sådan skälm som Mazarin!’
— ’Aha, monseigneur’, utropade den andre, ’nu förstår jag! Det var bannat upp ni menade!’
— ’Nå, banna eller banka det kan väl komma på ett ut. Är det inte samma sak? Våra ordryttare äro verkligen bra pedantiska.’
Man skrattade mycket åt detta filologiska m1ssteg av hertig de Beaufort, vars bockar i den vägen började bli till ett ordstäv, och man kom överens om, att partiandan hädanefter för alltid skulle vara bannlyst från dessa vänskapliga sammankomster, att d'Artagnan och Porthos skulle få skämta över prinsarna så mycket de ville, med villkor att Athos och Aramis finge »banka upp» Mazarin.
— Sannerligen, sade d'Artagnan, ha ni inte rätt i att vilja åt den där Mazarin, för jag kan försäkra, att han å sin sida inte vill er väl.
— Verkligen? genmälde Athos. Om jag trodde, att den skälmen kände mitt namn, skulle jag taga ett annat, så att man inte behövde tro, att jag hade någon bekantskap med honom.
