Äntligen började deras munterhet lägga sig.
— Får man också ge hertig de Beaufort en snärt? frågade d'Artagnan.
— Ja, gör det, svarade Aramis.
— Än du då, Athos?
— Jag svär på min adelsmannaära, att vi ska skratta, om det blir något roligt, svarade Athos.
— Då börjar jag, sade d'Artagnan. Hertig de Beaufort språkade en dag med en av sina vänner och sade honom, att han, beträffande Mazarins första strider med parlamentet, en dag råkat i tvist med herr de Chavigny, och när han funnit honom vara den nye kardinalen tillgiven, hade han, som i så många avseenden värderade den förre kardinalen rätt duktigt bankat upp herr de Chavigny.
Denne vän, som visste, att hertigen var mycket hetlevrad, blev icke förvånad, men gick genast och berättade historien för hans höghet prinsen. Saken blev allmänt känd, och den ena efter den andra började vända herr de Chavigny ryggen.. Han sökte få förklaring över den köld, som allmänt visades honom; man tvekade att säga honom orsaken därtill, men slutligen vågade likväl någon säga honom, att alla förvånades över, att han låtit de Beaufort, så prins han än var, banka upp honom.
— Vem säger, att prinsen bankat upp mig? frågade de Chavigny.
— Prinsen själv, svarade vännen.
Man sökte upp källan till detta rykte och fick reda på den person, åt vilken prinsen yttrat detta. Uppmanad vid sin heder att säga sanningen, upprepade han och bekräftade, vad han hört.
Ursinnig över ett dylikt förtal, varav han ingenting förstod, förklarade de Chavigny för sina vänner, att han hellre ville dö än tåla en sådan skymf. Till följd därav skickade han två vittnen till prinsen med uppdrag att fråga honom, om det verkligen var sant, att han sagt sig ha bankat upp herr de Chavigny.
— ’Ja, det här jag sagt, och det upprepar jag’, svarade prinsen, ty det är rena sanningen.
— ’Monseigneur’, sade då en av de Chavignys vänner, ’tillåt
