mindre fördystrade ansikten, hördes ljudet av steg i trappan, och någon bultade på dörren.
— Stig in! sade Athos.
— Mina herrar, sade värden, det är en karl där ute, som säger sig ha mycket bråttom att få tala vid en av er.
— Vid vilken? frågade de fyra vännerna.
— Vid greve de La Fère.
— Det är jag, svarade Athos. Vad heter den där karlen?
— Grimaud.
— Ah, utropade Athos bleknande, redan tillbaka! Vad har då hänt Raoul?
— Låt honom komma in, sade d'Artagnan, låt honom komma in!
Grimaud hade redan stigit uppför trappan och väntade utanför. Han rusade nu in i rummet och gav värden ett tecken att avlägsna sig.
Värden stängde igen dörren, de fyra vännerna sutto i spänd väntan. Grimauds upprörda sinnesstämning, hans blekhet, svetten, som fuktade hans ansikte, dammet, som betäckte hans kläder … allt tillkännagav, att han medförde något viktigt och förskräckligt budskap.
— Mina herrar, sade han, den där kvinnan hade ett barn, barnet har blivit man, tigrinnan hade en unge, tigern är på spåret, han söker er, tag er till vara!
Athos såg på sina vänner med ett svårmodigt leende. Porthos sökte vid sin sida värjan, som hängde på väggen, Aramis grep sin dolk, och d'Artagnan steg upp.
— Vad menar du, Grimaud? utropade den senare.
— Att myladys son lämnat England, att han är i Frankrike … på väg till Paris, om han inte redan är här.
— Anfäkta, är du säker på det? frågade Porthos.
— Alldeles säker, sade Grimaud.
En långvarig tystnad följde på denna förklaring. Grimaud var så andtruten, så uttröttad, att han sjönk ned på en stol.
Athos slog i ett glas champagne och bar till honom.
— Nåväl, sak samma, sade d'Artagnan, om han också lever
