och kommer till Paris, så ha vi varit med om värre. Må han komma!
— För övrigt är han ju bara ett barn, sade Aramis.
Grimaud reste sig.
— Ett barn, upprepade han, vet ni vad det gjort, detta barn? Förklädd till munk, upptäckte han hela historien, då han biktade bödeln från Béthune, och sedan han biktat honom, sedan han fått veta allt av honom, stötte han som absolution den här dolken i hans bröst. Se, den är ännu röd och fuktig av blodet, för det är inte trettio timmar sedan den drogs ur såret.
Grimaud kastade på bordet den dolk, som munken kvarlämnat i bödelns sår.
D'Artagnan, Porthos och Aramis stego upp och sprungo, drivna av samma känsla, till sina värjor.
Athos ensam satt kvar, lugn och begrundande.
— Och du säger, att han var klädd till munk, Grimaud?
— Ja, till augustinermunk.
— Hur ser han ut?
— Han är av min längd, enligt vad värden sade mig, mager, blek, med ljusblå ögon och gult hår.
— Han har väl inte sett Raoul? frågade Athos.
— Jo, de ha träffats; det var vicomten själv, som förde honom till den döendes säng.
Athos steg upp, utan att yttra ett ord, och gick att även i sin tur taga sin värja.
— Ha, mina herrar, sade d'Artagnan, i det han försökte skratta, vet ni, att vi bete oss verkligen som krukor! Vi fyra män, som utan att blinka hållit stånd mot hela arméer, vi darra nu för ett barn!
— Ja, genmälde Athos, men detta barn kommer i Guds namn.
De lämnade skyndsamt värdshuset.
