XXXVII.
KARL I:S BREV.
VÅRA LÄSARE TORDE NU FÖLJA OSS ÖVER Seine till Karmeliterklostrets port vid Saint-Jacquesgatan.
Klockan är elva på förmiddagen, och de fromma systrarna ha nyss slutat en mässa för framgången av konung Karl I:s vapen. En dam och en ung flicka, båda svartklädda, den ena som en änka, den andra som en faderlös, ha nyss återvänt från kyrkan till sin cell.
Damen har knäfallit på en bönpall av målat trä; några steg från henne står den unga flickar lutad mot en stol och gråter. Den äldre kvinnan har varit vacker, men man ser, att hon åldrats av tårar. Den unga flickan är mycket intagande, och hennes tårar försköna henne blott ännu mer. Den förra tycks vara fyrtio år, den senare fjorton.
— Min Gud, sade den knäböjande bedjerskan, bevara min make, bevara min son, och tag i stället mitt eländiga liv!
— Min Gud, bad den unga flickan, bevara min mor åt mig!
— Din mor förmår ingenting mer för dig i denna världen, Henriette, sade den bedrövade bedjerskan, i det hon vände sig
