Sida:Myladys son del I 1925.djvu/387

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Nunnan öppnade vördnadsfullt dörren till hälften.

— Ers majestät täcktes ursäkta, att jag stör edra andaktsövningar, men i mottagningsrummet väntar en främmande herre, som kommer från England, och som anhåller om äran att få tillställa ers majestät ett brev.

— O, ett brev! Kanske ett brev från konungen! Utan tvivel underrättelser från din far! Hör du, Henriette?

— Ja, jag hör och hoppas.

— Men säg, vem är denne herre?

— En adelsman om fyrtiofem eller femtio år.

— Har han sagt sitt namn?

— Lord Winter.

— Lord Winter! utropade drottningen. Min gemåls vän! Åh, låt honom genast stiga in.

Drottningen gick emot sändebudet och fattade ivrigt hans hand. Då lord Winter inträdde i cellen, knäböjde han och räckte drottningen ett brev, sammanrullat i ett guldfodral.

— Ah, mylord, utropade drottningen, ni bringar oss tre ting, som vi inte sett på länge: guld, en tillgiven vän och ett brev från konungen, vår herre och gemål.

Winter bugade sig åter, men var för djupt rörd för att kunna svara.

— Mylord, återtog drottningen, i det hon visade brevet, ni inser väl, att jag är angelägen att se, vad det innehåller.

— Jag avlägsnar mig, madame, svarade Winter.

— Nej, stanna kvar, sade drottningen; vi läsa det i er närvaro; ni förstår väl, att jag har tusen frågor att göra er.

Winter drog sig några steg tillbaka och stannade sedan under tystnad.

Mor och dotter ställde sig i fönsternischen; dottern stödde sig på moderns arm, och de läste med största uppmärksamhet | följande brev:


»Madame och älskade gemål!

Vi ha nu kommit till slutet. Alla de hjälpmedel, Gud lämnat mig övriga, äro samlade här i lägret vid Naseby, varifrån jag i största hast skriver till eder. Här väntar jag mina upproriska