undersåtars armé och skall mot den utkämpa min sista strid. Segrare, fullföljer jag kampen … besegrad, är jag helt och hållet förlorad.
— I det senare fallet (ack, när man kommit så långt som jag, bör man vara beredd på allt!) ämnar jag försöka uppnå franska kusten. Men kan och vill man där emottaga en olycklig konung, som ger ett så bedrövligt exempel åt ett av inbördes strider redan oroat land? Er klokhet och tillgivenhet skola bli mina vägledare. Överbringaren av detta brev skall meddela er, Madame, vad jag ej vågat utsätta för möjligheten av en olyckshändelse. Han skall förklara, vilka åtgärder jag väntar av er. Jag uppdrager även åt honom att överföra min välsignelse till mina barn och att tolka mitt hjärtas alla känslor för er, Madame och älskade gemål.»
Brevet var undertecknat i stället för Karl, konung, med
Karl, ännu konung.
Denna sorgliga skrivelse, vars intryck Winter läste i drottningens ansikte, tände icke desto mindre en stråle av hopp i hennes ögon.
— Må han icke längre vara konung! utropade hon, må han bli besegrad, landsförvist, fredlös, blott han får behålla livet! Ack, tronen är nu för tiden en alltför farlig plats, att jag skulle önska honom kvar därpå. Men säg mig allt, mylord, dölj ingenting för mig. Hur står det till för konungen? Är hans belägenhet verkligen så förtvivlad som han själv tror?
— Ack, madame, ännu mer förtvivlad, än han själv föreställer sig! Hans majestät har ett så ädelt hjärta, att det inte kan fatta hatet, så rättrådigt, att det inte misstänker förräderiet. England har gripits av en yrsel, som jag fruktar blott kan stillas med blod.
— Men lord Montrose? återtog drottningen. Jag har hört talas om de stora och hastiga framgångar, han haft, om fältslag, som vunnits vid Inverlochy, vid Auldone, vid Alfort och vid Kilsyth. Jag har hört sägas, att han marscherade mot gränsen för att förena sig med sin konung.
— Ja, madame, men vid gränsen mötte han Lesly. Han
