ers eminens talar. Glöm inte, att jag i fem hela år suttit på Bastiljen, och att ingenting så förvillar tankarna som att se saker och ting genom ett fängelsegaller.
— Ah, min herre, jag har redan sagt er, att jag icke har den ringaste skuld till er fångenskap. Drottningen … vem rår väl för en kvinnas, en furstinnas vrede. Den går, som den kommer, och sedan tänker man inte mer därpå …
— Jag förstår nog, monseigneur, att hon inte tänker mer därpå, hon som tillbragt sina fem år här i Palais-Royal, mitt ibland fester och hovmän … men jag, som tillbringat dem på Bastiljen …
— Min Gud, tror ni då att Palais-Royal är en så munter vistelseort? Nej, minsann! Vi ha också haft stora bekymmer, det kan jag försäkra er. Men låt oss inte tala mer om den saken. Jag spelar med korten på bordet nu som alltid. Säg mig, är ni en av de våra, greve Rochefort?
— Jag begär inte bättre än att få vara det, monseigneur, men jag känner inte längre till ställningar och förhållanden. På Bastiljen talar man inte politik med andra än soldater och fångvaktare, och de veta blott föga, vad som tilldrar sig. Jag är alltid på herr de Bassompierres sida …
— Han är död, herr greve, och det är en stor förlust. Han var en man, som var sin drottning tillgiven, och tillgivna män äro sällsynta.
— Det tror jag nog, genmälde Rochefort. När ni har några skickar ni dem på Bastiljen!
— Men vad är det egentligen, som bevisar tillgivenheten?
— Handling.
— Ja handling … men var finna några handlingens män?
— Sådana fattas aldrig, monseigneur, om man blott förstår att finna dem.
— Nåväl, så upplys mig då. Ni måste ha lärt er mycket genom er förtrolighet med den store kardinalen.
— Ja, han var en stor man, återtog Rochefort, som nu fann ögonblicket inne att uppfylla sitt löfte åt d'Artagnan, men jag känner personer, som genom sin slughet väl hundra gånger
