XXXVIII.
CROMWELLS BREV.
I SAMMA STUND SOM DROTTNING HENRIETTE lämnade karmeliterklostret för att begiva sig till Palais-Royal, steg en ryttare av hästen vid porten till denna kungliga boning och tillkännagav för vakten, att han hade något viktigt att meddela kardinal Mazarin.
Ehuru kardinalen ofta plågades av fruktan, men hade ännu mer behov av råd och upplysningar, var han tämligen tillgänglig. Det var icke vid den första dörren man rönte någon egentlig svårighet att slippa in; även den andra öppnades ganska lätt, men vid den tredje vakade utom skiltvakten och betjänterna även den trogne Bernouin, en Cerberus, som ej kunde bevekas av några ord, ej förtrollas av nägot spö, om det ock vore av guld.
Ryttaren, som bundit sin häst vid gallerporten, steg uppför stora trappan och sade, i det han vände sig till de i yttre salen posterade drabanterna:
— Herr kardinal Mazarin?
— Stig på, svarade drabanterna utan att se upp, somliga från sina kort, andra från sina tärningar, förtjusta dessutom att låta förstå, att de icke gjorde tjänst som lakejer.
