synnerlig ton, att kardinalen kände en rysning ila genom sina ådror.
— Vem uppfostrade er då? frågade Mazarin.
— En fransk amma, som skickade bort mig, då jag var fem år, emedan hon inte längre fick betalning, och då uppgav namnet på den släkting, om vilken min mor ofta talat med henne.
— Hur gick det då för er?
— Jag grät och tiggde på landsvägarna. Till sist blev jag upptagen av en präst i Kingston, som undervisade mig i den reformerta läran, meddelade mig all den kunskap han själv ägde, och hjälpte mig i mina forskningar efter min släkt.
— Och dessa forskningar?
— Voro fruktlösa … slumpen gjorde allt.
— Ni upptäckte vad det blivit av er mor?
— Ja, jag fick veta, att hon blivit mördad av den där släktingen, som därvid biträtts av fyra av hans vänner, men jag visste redan förut, att jag av konung Karl I berövats mitt adelskap och allt, vad jag ägde.
— Ah, då förstår jag, varför ni tjänar Cromwell! Ni hatar konungen.
— Ja, monseigneur, jag hatar honom.
Mazarin såg med förvåning det djävulska uttryck, varmed den unge mannen uttalade dessa ord; liksom vanliga ansikten färgas av blodet, färgades hans av gallan och fick en svartblå anstrykning.
— Er historia är förskräcklig, herr Mordaunt, men lyckligt nog för er tjänar ni en allsmäktig man. Han skall säkert hjälpa er i edra efterforskningar. Vi statsmän ha så många utvägar att skaffa oss underrättelser.
— Monseigneur, en hund av god ras behöver man blott visa spåret, så söker han snart reda på villebrådet.
— Men den där släktingen ni nämnde … vill ni, att jag skall tala med honom? frågade Mazarin, som var angelägen om att skaffa sig en vän bland Cromwells anhängare.
— Tack, monseigneur, men jag skall själv tala med honom.
