rike och leva där som privatman. Vad säger ni om detta förslag?
Kardinalen åhörde drottningen utan att en enda fiber i hans ansikte förrådde det intryck han erfor. Under åhörandet bibehöll han samma lismande leende som vanligt, och när drottningen slutat, sade han med sin silkeslenaste stämma:
— Tror ni då, madame, att Frankrike, så jäsande och skakat som det självt är i denna stund, kan bli en lämplig tillflyktsort för en avsatt konung? Kronan sitter redan mindre säkert på Ludvig XIV:s huvud; hur skulle han då kunna bära en dubbel tyngd?
— Denna tyngd har icke varit särdeles tryckande, åtminstone vad mig beträffar, avbröt drottningen med ett smärtsamt leende, och jag begär inte, att man skall göra mer för min gemål än för mig … Ni ser väl, att vi äro ganska anspråkslösa kungliga personer, min herre?
— Ah, med er, madame, skyndade kardinalen att svara för att avbryta alla de förklaringar han väntade sig, med er är det helt annat; en dotter till Henrik IV, till denne store, höge och ärorike konung …
— Vilket likväl inte hindrar er att vägra hans måg gästfrihet, eller hur, min herre? Ni borde ändå påminna er, att denne store, höge och ärorike konung, landsflyktig, liksom min gemål snart kanske blir det, en gång begärde hjälp av England, och att England lämnade honom den, oaktat drottning Elisabeth ej var hans niéce.
— Peccato! utropade Mazarin, som fann sig träffad av denna så enkla slutkonst. Ers majestät förstår mig inte; ni misskänner mina avsikter, och det är förmodligen därför, att jag uttrycker mig så illa på franska.
— Tala då italienska, min herre. Vår moder, drottning Marie de Medicis, lärde oss detta språk, innan er företrädare, kardinalen, sände henne att dö i landsflykt. Om den store konung Henri, om vilken vi nyss talat, hör oss, bör han ej litet förvånas över denna djupa beundran för honom, förenad med ett så ringa medlidande för hans familj.
Svetten rann i stora droppar på Mazarins panna.
