— Denna beundran är tvärtom så stor och verklig, madame, svarade Mazarin utan att antaga drottningens förslag att byta om språk, att om konung Karl I, vilken Gud beskydde för alla olyckor, komme till Frankrike, skulle jag erbjuda honom mitt eget hus, men ack, det vore en föga säker tillflyktsort. En vacker dag kommer väl folket att sätta eld på detta hus, liksom det satte eld på marskalk d'Ancres. Den stackars Concino Concini! Han önskade dock ingenting annat än Frankrikes bästa.
— Ja visst, monseigneur, liksom ni, svarade drottningen ironiskt.
Mazarin låtsade ej förstå dubbelmeningen i den fras han själv yttrat och fortfor att beklaga Concino Concinis öde.
— Men säg då, herr kardinal, återtog drottningen otålig, vad svarar ni mig?
— Madame, utropade Mazarin, till synes allt mera rörd, skulle ers majestät tillåta mig att giva er ett råd? Det förstås, att innan jag tager mig den djärvheten, vill jag lägga för edra fötter allt vad ers majestät kan önska av mig.
— Tala, herr kardinal, svarade drottningen; en så klok mans råd måste vara gott.
— Tro mig, madame, konungen bör försvara sig ända till det yttersta.
— Han har så gjort, min herre, och denna sista strid han ämnar utkämpa med hjälpmedel, långt underlägsna hans fienders, bevisar, att han ej ämnar giva sig utan motstånd. Men ifall han skulle besegras …
— Ja, madame, i så fall är mitt råd — jag vet väl, hur djärvt det är av mig att ge ers majestät ett råd — men mitt råd är, att konungen ej lämnar sitt rike. Frånvarande konungar glömmas snart; om han kommer till Frankrike, är hans sak förlorad.
— Men, genmälde drottningen, om ni ger detta råd, och om ni verkligen hyser något intresse för honom, så sänd honom något understöd i soldater och pengar, ty jag förmår ingenting mer för honom. För att hjälpa honom har jag sålt ända till min sista diamant … ni vet att jag ingenting mer
