var han ståndaktig i sin vägran. Har ni inte märkt den röralse, som råder i Palais-Royal … hur en hop brådskande människor komma och gå? Kunna de väl ha erhållit några underrättelser, mylord?
— Säkert inte från England, madame. Jag har rest hit med sådan skyndsamhet, att jag är säker på att inte ha förekommits. Jag reste för tre dagar sedan, kom som genom ett underverk mitt igenom den puritanska hären, tog posthästar tillsammans med min betjänt Tony, och de hästar vi nu rida, ha vi köpt i Paris. För övrigt är jag övertygad om att konungen, innan han äventyrar något, avbidar ers majestäts svar.
— Ni skall säga honom, mylord, återtog drottningen förtvivlad, att jag ingenting förmår, att jag lidit lika mycket som han, om inte mera, synnerligast som jag är nödsakad att äta den landsförvistas bröd och bedja om gästfrihet hos falska vänner, som skratta åt mina tårar, samt att han måste storsint uppoffra sig och dö som en konung. Jag går att dö vid hans sida.
— Madame, madame! utropade Winter. Ers majestät låter modet fly … ännu återstår oss kanske något hopp.
— Inga vänner mer, mylord, ingen vän i hela världen … mer än er! O min Gud, min Gud, utbrast drottningen, i det hon höjde blicken mot himlen, har du då återkallat till dig alla de ädla hjärtan, som funnits på jorden?
— Nej, hoppas jag, svarade Winter begrundande. Jag talade med ers majestät om fyra män …
— Vad vill ni göra med fyra män, mylord?
— Fyra tillgivna män, som äga mod att äventyra livet, förmå mycket, var övertygad därom, madame. Och de, om vilka jag talar, ha på sin tid uträttat stora ting.
— Var finnas då dessa fyra män?
— Det vet jag tyvärr inte ännu. Det är nära tjugu år sedan jag träffade dem, och ändå har jag tänkt på dem för var gång jag sett konungen i fara.
— Och dessa män voro edra vänner?
— Den ene av dem hade mitt liv i sina händer och skänkte mig det; jag vet inte, om han förblivit min vän, men jag har åtminstone från den stunden varit hans.
