tusen livres. Jag har svurit, att förr dö av svält än göra mig av med dessa dyrbara minnen, men nu, då dessa två klenoder kunna vara honom eller hans försvarare till nytta, måste man uppoffra allt för detta hopp. Tag dem, och om pengar behövas för ert företag, så sälj dem utan tvekan, mylord. Men skulle ni finna någon utväg att behålla dem, så kom ihåg, att jag anser er ha gjort mig den största tjänst, en adelsman kan göra en drottning, och att den, som i lyckligare dagar återställer mig denna kraschan och detta kors, skall välsignas av mig och mina barn.
— Madame, svarade Winter, ers majestät skall betjänas av en tillgiven man. Jag skyndar att på säkert ställe deponera dessa två klenoder, vilka jag inte skulle mottaga, om jag ännu ägde något kvar av min forna rikedom, men mina egendomar äro indragna till staten, mina kontanta pengar äro utgivna och jag har blivit nödgad att avyttra allt, vad jag ägde. Om en timme beger jag mig till greve de La Fère, och i morgon får ers majestät ett bestämt svar.
Drottningen räckte lord Winter sin hand, vilken han vördnadsfullt kysste, och sade, i det hon vände sig till sin dotter:
— Mylord, ni hade ju också uppdrag att överbringa detta barn någonting å hennes fars vägnar?
Winter stod ett ögonblick förvånad, han visste icke vad drottningen menade.
Den unga Henriette närmade sig småleende och rodnande och räckte fram sin panna åt ädlingen.
— Säg min far, att vare sig som konung eller flykting, segrare eller besegrad, rik eller fattig, sade prinsessan, har han i mig den lydigaste och mest tillgivna dotter.
— Det vet jag, madame, svarade Winter, i det han med sina läppar vidrörde Henriettes panna.
Därpå avlägsnade han sig och gick, utan att ledsagas, genom de stora, ödsliga och mörka rummen, i det han avtorkade de tårar, som han, ehuru blaserad genom ett femtioårigt hovliv, ej kunde avhålla sig från att utgjuta vid åsynen av denna så värdiga konungafamiljs djupa olyckor.
