XLI.
FARBROR OCH BRORSON.
LORD WINTERS HÄST OCH BETJÄNT VÄNTADE vid porten. Helt tankfull och emellanåt vändande sig om för att betrakta den tysta och mörka fasaden till Louvre, begav sig Winter nu till sin bostad. Det var då han såg en ryttare liksom framträda ur muren och på något avstånd följa honom; han påminde sig ha sett en liknande skugga, då han red ut från Palais-Royal.
Lord Winters betjänt, som följde på ett par stegs avstånd, hade även med en viss oro lagt märke till denne ryttare.
— Tony, sade lorden, i det han gav betjänten tecken att närma sig.
— Här är jag, mylord.
— Har du givit akt på den där karlen, som följer oss?
— Ja, mylord.
— Vem kan han vara?
— Det vet jag inte … jag vet bara, att han följt ers nåd från Palais-Royal, att han stannade vid Louvre och väntade till mylord kommit ut och sedan följde efter oss även därifrån.
