— Er mor? sade han.
— Ja, just min mor, mylord!
Winter gjorde våld på sig, sökande i sitt minne för att uppfriska sitt hat och utropade:
— Tag reda på vad det blivit av henne, olycklige, och spörj avgrunden därom … kanske den skall svara er!
Den unge mannen närmade sig nu, ända tills han stod ansikte mot ansikte med lord Winter, och lade armarna i kors.
— Jag har frågat bödeln i Béthune därom, svarade Mordaunt med dov röst och ansiktet svartblått av vrede, hat och smärta, och bödeln i Béthune svarade mig.
Winter sjönk ned på en stol, som om åskan slagit ned på honom och försökte förgäves svara.
— Ja, inte sant? fortfor den unge mannen. Detta ord förklarar allt, denna nyckel upplåter avgrunden. Min mor hade fått ärva sin man, och ni mördade min mor. Mitt namn försäkrade mig om mitt fädernearv, men ni berövade mig det. Och då ni fråntog mig mitt namn, berövade ni mig också min förmögenhet. Nu förvånar det mig inte alls, att ni inte ville erkänna mig. När man är roffare, är det mindre angenämt att kalla den man roffat för brorson, när man är mördare, kallar man inte gärna den man gjort moderlös med detta namn.
Dessa ord framkallade en helt annan verkan än den Mordaunt väntat sig. Winter påminde sig nu, vilket vidunder mylady varit. Han reste sig åter, lugn och allvarlig och kuvade med ett strängt ögonkast den unge mannens brinnande blick.
— Ni vill genomtränga den förfärliga hemligheten, min herre? sade Winter. Nåväl, må göra! Vet då, vad det var för slags kvinna, för vilken ni i dag avfordrat mig räkenskap! Denna kvinna hade efter all sannolikhet förgiftat min bror, och för att få ärva mig ämnade hon även förgifta mig … därpå har jag bevis. Vad säger ni om det?
— Jag säger, att hon var min mor!
— Genom en förut god, hederlig och oskyldig man lät hon mörda den olycklige hertigen av Buckingham. Vad säger ni om detta brott, varpå jag även har bevis?
— Hon var min mor!
