— Och den var het, säger du?
— Hans höghet prinsen angrep själv elva gånger.
— Han är en stor krigare, Raoul.
— Han är en hjälte, herr greve. Jag förlorade honom aldrig ur sikte. Åh, vad det är härligt att heta Condé och uppbära sitt namn så!
— Lugn och lysande, inte sant?
— Lugn som på en parad och lysande som vid en fest. Vi ryckte fram mot fienden i sakta skritt. Man hade förbjudit oss att skjuta först, och med musköten i hand marscherade vi mot spanjorerna, som besatt en höjd. Då vi kommit på trettio stegs avstånd från dem, vände sig prinsen till soldaterna och sade: »Gossar, ni ha att utstå en ursinnig muskötsalva, men var lugna, ty sedan skola ni lätt kunna ge dem svar på tal. Det uppstod en sådan tystnad, att både vänner och fiender kunde höra dessa ord. Därpå höjde han sin värja med orden: Stöt i trumpeterna!
— Mycket bra. Men vid tillfälle skulle du göra på samma sätt, Raoul, inte sant?
— Jag är inte säker på det, herr greve, för jag fann det så stort och härligt. Då vi kommit på tjugu stegs avstånd sågo vi alla musköterna sänka sig mot oss som en enda blänkande linje, ty solen sken på bössorna. Framåt, gossar, framåt! ropade prinsen; nu är stunden inne!
— Var du rädd, Raoul? frågade greven.
— Ja, herr greve, svarade den unge mannen helt okonstlat; jag kände först som en isande köld i hjärtat och vid ordet ’fyr’, som på spanska genljöd i fiendens led, tillslöt jag ögonen och tänkte på er.
— Är det riktigt sant, Raoul? frågade Athos, i det han tryckte hans hand.
— Ja, herr greve. I samma ögonblick hördes ett sådant dån, att man kunnat tro, att avgrunden öppnade sig, och de, som inte dödades, kände hettan av elden. Jag öppnade åter ögonen, förvånad över att inte vara död eller åtminstone sårad. Tredjedelen av skvadronen låg på marken, stympad och blödande. I detta ögonblick mötte jag prinsens blick, och jag
