tänkte blott på en enda sak: att han betraktade mig. Jag sporrade min häst och befann mig snart mitt ibland fiendens led.
— Och prinsen var nöjd med dig?
— Ja, så sade han åtminstone, då han uppdrog åt mig att till Paris åtfölja herr de Châtillon, som kommit hit för att till drottningen avge rapport om slaget och framlämna de tagna fanorna. Res, sade han till mig, fienden hinner inte repa sig på fjorton dagar. Till dess behöver jag er inte. Res för att omfamna dem, som ni älskar och säg min syster, fru de Longueville, att jag tackar henne för den tjänst hon gjorde mig, då hon skickade mig er. Och nu är jag här, tillade Raoul, i det han såg på greven med ett småleende av innerligaste kärlek, för jag trodde nog, att ni skulle bli mycket glad att återse mig.
Athos drog den unge mannen till sig och kysste honom på pannan som om han varit en ung flicka.
— Du är således redan på god väg, Raoul sade han. Du har hertigar till vänner, en marskalk av Frankrike till beskyddare, en prins av blodet till befälhavare, och på en och samma dag har du vid din återkomst haft företräde hos två drottningar … det är vackert nog för en nybörjare.
— Åh, herr greve, sade Raoul hastigt, ni påminner mig om en sak, som jag i min iver att få omtala mina äventyr glömde, nämligen att jag hos hennes majestät drottningen av England träffade en adelsman, som, då jag nämnde ert namn, uppgav ett rop av överraskning och glädje. Han sade sig vara en gammal vän till er, frågade efter er adress och ämnar besöka er.
— Vad heter han?
— Det vågade jag inte fråga honom, men ehuru han uttryckte sig ganska bra på franska, kunde jag av hans uttal förstå, att han var engelsman.
— Ah! sade Athos.
Han sänkte huvudet som för att söka i sitt minne. Då han sedan lyfte det igen, mötte hans blickar en man, som stod i den halvöppna dörren och med rörd uppsyn betraktade honom.
