— Herr greve, sade han, jag tänker på en sak. Det är ju hertiginnan de Chevreuse, som visat mig så mycken godhet, jag har att tacka för min rekommendation hos hans höghet prinsen.
— Och du anser dig skyldig att tacka henne därför, inte sant, Raoul?
— Det förefaller mig så, herr greve, men jag vill låta er avgöra det.
— Begiv dig i förbifarten till Luynespalatset, Raoul, och fråga, om hertiginnan vill taga emot dig. Jag hör med nöje, att du inte glömmer artighetens krav. Tag med dig Grimaud och Olivain.
— Båda två, herr greve? sade Raoul förvånad.
— Ja, båda två.
Raoul bugade sig och gick.
Då Athos såg honom tillsluta dörren och hörde honom med sin glada och vibrerande röst ropa på Grimaud och Olivain, suckade han.
— Han lämnar mig ändå bra hastigt, tänkte han, i det han skakade på huvudet, men han lyder ju blott den allmänna lagen. Sådan är människans natur, hon ser framåt. Han älskar tydligen det där barnet, men kommer han väl att älska mig mindre, därför att han också älskar en annan?
Och Athos tillstod för sig själv, att han icke väntat sig denna hastiga bortresa, men Raoul var så lycklig, att Athos icke fäste sig vid något annat.
Klockar tio var allt i ordning till avresan. Just som Athos såg Raoul stiga till häst, kom en betjänt med en hälsning från fru de Chevreuse. Han hade i uppdrag att säga greve de La Fère, att hon fått kännedom om sin unge skyddslings återkomst, ävensom hans uppförande i bataljen, och gärna skulle vilja lyckönska honom.
— Säg hertiginnan, svarade Athos, att herr vicomten just nu steg till häst för att begiva sig till Luynespalatset.
Vid närmare eftertanke fann Athos, att det kanske inte var så illa, att Raoul i denna stund avlägsnade sig från Paris.
— — — —
