var fullständigt klädd och höll på att läsa i en nyligen utkommen bok av Chapelain.
— Redan uppstigen, Raoul? sade greven.
— Ja, herr greve, svarade den unge mannen med en viss tvekan. Jag har inte sovit gott.
— Du, Raoul? Inte sovit gott? Då var det väl något, som sysselsatte dina tankar?
— Herr greve, ni kommer väl att säga att jag har alltför bråttom att lämna er, då jag nyss kommit, men …
— Har du bara två dagars permission, Raoul?
— Nej då, herr greve, jag har tio dagar. Det är inte heller till fronten jag önskade begiva mig.
Athos smålog.
— Vart då? frågade han. Såvida det inte är en hemlighet, vicomte? Du är nu så gott som en man, Raoul, då du redan utfört din första vapenbragd, och du har förvärvat dig rättighet att bege dig vart du vill, utan att säga mig det.
— Aldrig, herr greve, svarade Raoul, så länge jag har den lyckan att äga er till beskyddare. Jag skulle inte vilja undandraga mig ett förmyndarskap, som är mig så kärt. Jag önskar bara att få tillbringa en dag i Blois. Nu tänker ni väl skratta åt mig?
— Nej, visst inte, Raoul. Du längtar efter att få återse Blois, och det är ju helt naturligt.
— Ni tillåter det således? utropade Raoul förnöjd.
— Ja visst, Raoul.
— Är ni inte alls missnöjd därmed i djupet av ert hjärta, herr greve?
— Nej, varför skulle jag våra missnöjd med det, som gläder dig?
— Åh, herr greve, vad ni är god! utropade den unge mannen, i det han gjorde en rörelse för att omfamna Athos, men vördnaden höll honom tillbaka.
Athos öppnade sina armar för honom.
— Jag får då fara strax?
— När du vill, Raoul.
Raoul tog några steg för att gå.
