Athos skickade på morgonen bud till Aramis för att förbereda honom och lämnade brevet till Blaisois, den ende betjänt, som återstod honom. Blaisois träffade Bazin, just som denne tog på sig pedellrocken, ty han hade den dagen tjänstgöring i Notre-Dame.
Athos hade tillsagt Blaisois att söka få tala med Aramis själv. Blaisois, en storväxt, enfaldig yngling, som blint lydde den befallning han fått, hade alltså frågat efter abbé d'Herblay, och oaktat Bazins försäkringar, att han ej var hemma, hade han envisats så, att Bazin till sist blev mycket förtretad.
Blaisois, som såg Bazin i kyrklig dräkt, brydde sig föga om hans nekande och ville i trots därav gå in, enär han antog, att den, han hade att göra med, ägde alla de dygder, som tillhörde hans dräkt, det vill säga tålamod och kristlig kärlek.
Men Bazin, alltid musketörbetjänt, då blodet rusade upp till hans stora ögon, tog en kvast och började piska på Blaisois, i det han sade:
— Du har förolämpat kyrkan, min vän, du har förolämpat kyrkan.
I detta ögonblick och vid detta ovanliga buller gläntade Aramis försiktigt på dörren till sin sängkammare.
Bazin ställde då upp sig helt vördnadsfullt med kvasten rätt upp och ned, såsom han i Notre-Dame sett schweizaren göra med sin hillebard, och med en förebrående blick på denne Cerberus tog Blaisois upp sitt brev ur fickan och räckte det åt Aramis.
— Från greve de La Fère, sade Aramis, gott!
Därpå gick han in igen utan att ens fråga efter orsaken till detta oväsen.
Blaisois återvände dyster i hågen till hotell Grand roi Charlemagne. Athos frågade honom, hur han utfört sitt uppdrag, och Blaisois berättade då sitt äventyr.
— Ditt nöt, sade Athos skrattande, sade du då inte med detsamma, att du kom från mig?
— Nej, herre.
— Nå, vad sa Bazin, när han fick veta, att du var hos mig?
