— Jo, herre, han gjorde mig alla möjliga ursäkter och nödgade mig att dricka två glas av ett mycket gott muskatvin, i vilket han lät mig doppa några utmärkta skorpor. Men i alla fall är han en fasligt råbarkad kanalje. En pedell … usch då!
— Gott, tänkte Athos, så snart Aramis läst mitt brev, skall han infinna sig, hur upptagen han än må vara.
Med sin vanliga punktlighet var Athos klockan tio på Louvrebron. Han träffade där lord Winter, som samtidigt infann sig.
De väntade i nära tio minuter. Lord Winter började frukta, att Aramis icke skulle komma.
— Tålamod, sade Athos, i det han såg i riktning mot Bacgatan, tålamod, där kommer en abbé, som slår till en karl och hälsar på en dam … det måste vara Aramis.
Det var verkligen han. En ung borgare, som gick och gapade i vädret, befann sig i hans väg, och Aramis, som han nedstänkt med gatsmuts, gav honom ett slag med knytnäven, så att han for tio steg därifrån. I detsamma gick även ett av hans kvinnliga biktbarn förbi, och som hon var ung och vacker, hälsade Aramis på henne med sitt mest intagande leende.
Strax därefter var Aramis hos dem. Som man kan förstå utbyttes nu de hjärtligaste hälsningar mellan honom och lord Winter.
— Vart ska vi gå? frågade Aramis. Är det frågan om att slåss? Och jag som inte har min värja med mig i dag … jag måste då vända om hem efter en.
— Nej, svarade Winter. Vi skola avlägga ett besök hos hennes majestät drottningen av England.
— Ah, sade Aramis. Och vad är ändamålet med denna visit? viskade han till Athos.
— Jag vet på min ära ingenting därom, svarade Athos. Vi få väl se.
Då de kommit till Louvrepalatset, inträdde Winter först. Det fanns för övrigt blott en enda vakt vid porten. Athos, Aramis och engelsmannen själv kunde nu vid dagsljuset iakttaga den skriande nöden i denna en gång praktfulla boning, som
